Gud vad jag är glad och stolt över mig själv att jag tog tag i träningen och kosten en gång för alla. Har försökt flera gånger förut. Men har haft brist på rutiner, tålamod, struktur, vilja, kunskap, motivation och inspiration. Har alltid gett upp alldels för tidigt. Innan man sett resultat. 

Vet inte riktigt vad som hände sen. Blev väl helt enkelt jävligt less på att se ut som jag gjorde. Och på att jag inte tog hand om mig själv för fem öre. Åt vitt bröd till frulle, gick inga längre promenader, drack i princip varje helg hela sommaren (!), drack alldeles för lite vatten, åt på tok för mycket skräpmat och kolhydrater.

Nu försöker jag endast äta knäckebröd, dricka kaffet och téet utan socker, dricka 1-2 glas vatten varje timme, 1-2 lite längre snabba promenader varje dag,1 timmes styrkepass 6 dagar i veckan, äta mer proteiner och helst så lite pasta och ris som möjligt, skippar saft/juice och andra sockerbomber, + försöker ha regelbundna tider angående måltider osv, utan småätning eller någon macka ibland. Och framför allt, ingen alkohol! 

Trodde att folk sa att man mådde bättre/var gladare/lyckligare/piggare när man tränade, bara för att få alla att göra det typ. Men nu vet jag bättre. Inte mått bättre fysiskt eller psykiskt än vad jag gör nu faktiskt. Håller mig vaken och glad hela dagarna, utan att få dippar och bli trött, irriterad och nere. Trots att det bara gått några få veckor. Alltid trott att min kropp alltid kommer se ut som den gör. Och inte orkat brytt mig något mer i det, för det är inte så mycket att göra åt. Meeeen så fel jag hade! Tro mig, ALLA kan om dom vill. Det är bara DU som kan stå i vägen för dina mål. Ursäkter eller resultat, vad väljer du?